December 2008
Lite historik om Borlänge
Modelljärnvägsklubb
Klubbens bildande och första banan
Klubben bildades hösten 1980 på initiativ av Per Berglund. Han satte lappar på några skolor och i leksaksaffärerna med uppmaning till intresserade att komma med och bilda en MJ-klubb i Borlänge. Medlemsantalet var till en början rätt litet. Vi höll möten i Gylle skolas bibliotek och ägnade oss mest åt mötesformalia och något litet åt att titta på diverse medförda modeller. Per blev redan på det första mötet den 19 september vald till klubbens första ordförande. Styrelsens viktigaste uppgift under den första tiden var att leta efter en lämplig lokal. Sökandet kröntes så småningom med framgång, så under hösten 1981 flyttade klubben genom förmedling av Folke Nordlöf in i en källarlokal på Bullermyren. Lokalen var på totalt 52 m2 och bestod av ett stort rum med en liten hall plus toalett. Inget pentry fanns.
En tävling om utformningen av klubbanan utlystes inom klubben. Resultatet blev en kompromiss mellan flera förslag och kom att omfatta linjerna Borlänge-Falun och Dalun-Rättvik. Bygget började med bangården i Falun, men det blev mera entusiasm än noggrannhet i det bygget. När bangården i Borlänge var klar med ett genomgångsspår, revs Falun för att byggas upp på nytt. Tyvärr förlorades både tempo i bygget och en hel del medlemmar på den karusellen!
Från hösten 1982 övertogs ordförandeklubban av Jonas Johansson, eftersom Per flyttat till Uppsala för studier. Antalet medlemmar ökade igen efter nedgången i samband med ombyggnaden. Borlänge Tidning gjorde ett reportage om klubben under vinjetten "Någonting på gång?" Artikeln publicerades den 8/10 1982 och användes av klubben som presentationsmatenial under en tid därefter.
2-räls likström och/eller Märklin ?
Klubbens verksamhet under åttiotalet präglades av långsam utbyggnad av modelljärnvägen och stor tveksamhet inför valet av system. I takt med att medlemmar kom och gick varierade intresset för Märklinsystemet. Grunden för klubbbanan var tvåräls likströmssystem enligt internationell standard. Ursprungligen var linjen Falun ‑ Borlänge avsedd att förses med kontaktledning. Linjen Borlänge ‑ Rättvik och tågmagasinet under Rättvik skulle förses med punktkontakter för Märklin. Resten, det vill säga tågmagasinet under Falun och linjen över Sågmyra till Rättvik skulle enbart utföras för tvåräls.
Omkring 1985 slutade ett par Märklinentusiaster på grund av ändrade familjeförhållanden och Märklinintresset nådde bottenrekord. Kvarvarande klubbmedlemmar beslöt då att riva punktkontaktsystemet på Borlänge bangård och även bygga om och utöka bangården. Punktkontaktsystemet bestod av remsor av "änglaplåt" under sliprarna med mässingsnubb nedslagna mellan sliprarna. Hela systemet löddes, vilket gav temperaturrörelser som gjorde spårläget ojämnt och svårt att justera. En linjestump var kvar med punktkontakter, men systemet byggdes aldrig upp igen, trots inköp av punktkontaktremsor av fabrikat Heki.
Utflykt längs förebilden
Våren 1988 gjorde klubben en längre utflykt. Först besöktes museiföreningen GDJmf i lokstallet i Falun. Det diskuterades en eventuell sammanslagning av BMJK och den modellavdelning som planerades inom GDJmf. Sedan fortsatte utflykten per bil längs banan mot Rättvik (och ovanför Grycksbo på den nedlagda banvallen). Alla kvarvarande stationshus dokumenterades för att kunna byggas i modell. Natten var mycket sen innan den tappra skaran kom hem igen!
Gamla lokalen cirka 1990. Mats Lundström, Jan-Olof Engqvist och Folke Nordlöf mellan Falu bangård och linjen mot Borlänge
Detalj från linjen mellan Falun och Borlänge
1990 avgick Jonas som ordförande då det var dags även för honom med högskolestudier. Ny ordförande blev Folke Nordlöf vars kontakter inom den kommunala förvaltningen varit ovärderliga. Någon sammanslagning med en ev. modellsektion inom GDJmf har dock inom parentes sagt aldrig diskuterats igen!
Ekonomin en besvärlig fråga
För en klubb av BMJK:s typ är ekonomin alltid det mest besvärliga problemet. En modelljärnväg av klubbformat är stor och kräver då givetvis en rymlig lokal. Lokaler, även om de ligger i källarplan tenderar att kosta rätt stora pengar. Inom BMJK har därför ekonomin ältats av alla styrelser och på alla årsmöten. 1991 blev ett märkesår då klubben genom ordföranden fick ett uppdrag att renovera och komplettera en modell åt Borlänge Energi. Genom kassören fick man även i uppdrag att bygga tre modeller åt Vägverket i samband med dess 150 - års jubileum. Inkomsterna blev cirka 5.000:- vilket utgjorde ett välkommet tillskott i klubbkassan och kom att bli början på en hel del sådan här extern verksamhet.
Tyvärr var klubbvardagen vid här tiden inte lika ljus. De extra uppdragen tog mycket tid och ledde intresset bort från klubbanan. Bygget avstannade och intresset hos medlemmarna avtog tyvärr. Från 1993 övertog Jan-Olof Engqvist ordförandeklubban. I ett försök att öka intresset omarbetades spårplanen för klubbanan och den lilla fredade fikahörnan offrades för längre körsträckor och större kurvradier. Det förtjänar kanske att nämnas att linjerna till Rättvik aldrig blev färdigställda på den ursrungliga banan. 1994 kom flera nya medlemmar till klubben och en allvarlig diskussion om klubbens framtid togs upp. Man kom fram till att lokalen var för trång och att den dessutom var illa disponerad. Någon expansion var inte att tänka på och banan som den till sist hade utformats, gjorde det omöjligt för mer än några enstaka människor att röra sig i lokalen åt gången. Endast ett alternativ kunde komma i fråga, nämligen byte till en rymligare lokal.
Flytt till ny central lokal 1994
Genom den nya styrelsemedlemmen Tommy Kallberg fick vi tag på en lokal i ett underjordiskt garage mitt i centrala Borlänge. Lokalen var i bedrövligt skick och skulle kräva både lång tid och stora kostnader att renovera. Den 15 september 1994 gick flyttlasset. Endast en liten del av den gamla banan togs med till den nya lokalen. Det var en bit av den ursprungliga banan, en hastigt hopkommen bergknalle. Hösten 1994 ägnades helt åt lokalrenovering, för Tommy innebar det (minst) heltidsjobb!
Den nya lokalen är cirka tre gånger så stor som den gamla. Den består av tre större rum i fil. De två första ska användas för modelljärnvägen, det tredje reserveras (med ett litet undantag) för möten och fika. Undantaget är en "dold" uppställningsbangård med vändslinga längs ena kortväggen. Innanför fikarummet finns toalett, pentry och städskrubb. I anslutning till fikarummet finns även ett fjärde rum som är avsatt som verkstad. Där har samlats en hel del utrustning både för modell- och elektronikbygge. Det förtjänar att förutom handverktyg särskilt nämna en kraftig arbetsbänk med ett större och ett mindre skruvstycke, ljusbord för originalarbeten, etsutrustning, ultraljudstvätt, en mindre svarv och flera termostatlödkolvar.
I avvaktan på att lokalen skulle bli helt klar, det fattades en del belysningsarmaturer och akustikplattor i taken, ägnade sig klubbmedlernmarna år 1995 åt modulbyggen enligt den så kallade Västeråsstandarden. Lokalbytet gav klubben en rejäl skjuts framåt, precis som man hoppades. Bygget av moduler ökade aktivitetsnivån i klubben högst väsentligt. Många fler var aktivt igång med byggandet. Visserligen blev ekonomin nu ännu hårdare ansträngd än tidigare. Kvadratmeterhyran är lägre, men ytan är i gengäld mycket större, så totalt blir den nya lokalen nära dubbelt så dyr som den gamla.
Moduler enligt den så kallade Västeråsstandarden. Närmast Lars-Erik Berndtssons modell av stationen och spårdiket i Borlänge.
Gunnar Åströms modell av stationshuset i Leksand
Från Borlänge Kommun har klubben fått föreningsbidrag till hyran. Bidraget var till en början generöst, men har efterhand minskats i takt med kommunens försämrade ekonomi. Sedan senare hälften av 1990-talet har klubben inte haft några bidrag alls.
Utställningsbana Borlänge Centrum
En liten utställningsbana, lämpad för till exempel skyltfönster snickrades ihop på rekordtid under sommaren 1995 av Jan-Olov Engqvist och Tommy Kallberg. Orsaken till brådskan var en förfrågan från Borlänges köpmän om en utställningsbana till deras lokal Handelsboden. Man skulle där ha en utställning om Borlänges järnvägsstations jubileum. Man hade nämligen uppmärksammat att stationen fyllde 150 år och det nya stationshuset fyllde 30 år. Varken SJ eller kommunen tycktes dock ha uppfattat detta faktum! Banan blev inte märkvärdig men lockade större publik än någon tidigare utställning i lokalen haft. Den lilla banan fick Borlängekaraktär genom några husmodeller som Framtids-museet deponerat hos klubben. Bland annat de för varje borlängebo lätt igenkännliga Dagnyhusen fanns med. Utställningsbanan har sedan använts i samband med julskyltningen både 1995 och 1996.
Den nya klubb-banan
Parallellt med modulbyggen och renoveringsarbete planerades den nya, permanenta banan. Ett förslag från Erik Eronn antogs som grundidé för planeringen. Som nämnts ovan finns en slinga in i fikarummet där man ska kunna lyfta på lok och vagnar utan att skada något landskap. I övrigt byggs banan i de två första rummen. Lämpliga hål har tagits upp i väggarna mellan rummen. Klubbens målsättning var (och är) att bygget ska utföras mycket "proffsigt." Misstagen med slarvigt underarbete som vi tyvärr gjorde på den tidigare klubbanan skulle inte upprepas.
Underlaget i form av ben och reglar är mycket stabilt byggt. Alla spår ska ligga på ett underlag av stående ribbor av plywood, limmade med distansklossar av trä. Detta system garanterar både jämnt och stabilt underlag. Rälsen läggs sedan på korkbanvall på ett underlag av treetex. Detaljplanen har gjorts om ett otal gånger, men banbygget i tågrum 2 gick ändå extremt fort! Detta till stor del tack vare Gunnar Åström och Tommy Kallberg, som har ägnat detta mycket tid och omsorg. Första tåget rullade under överinseende av ett stort antal klubbmedlemmar plus flera inbjudna från bland annat Gävle Modelljärnvägsklubb den 26/3 1996.
Samvaro med andra klubbar och Dalträff
Klubbmedlemmarna har förutom det egna byggandet även rest runt och hälsat på andra klubbar, framför allt i mellansverige. Evenemang som Bankalaset i Skövde, Hjul-marknaden i Stockholm och Järnvägsmuseidagen i Gävle är numera självklara inslag i klubbens evenemangskalender. Vi har även ett eget arrangemang, ”Dalträffen” som går av stapeln varje vår. Vi bjuder in medlemmar i andra klubbar för körning, tågsnack, video-tittande och inte minst ärter och punsch!
Banändringar till tre slingor och jubileum
Under höstterminen 1996 ändrades delvis spårplanen för tågrum 2 och vissa delar av underlaget byggdes om. Flera arbetslag var nu igång på banan. Gunnar Åströms vackra modell av Forshuvudbron lades in i Märklinslingan som ett naturligt blickfång strax innanför dörren. Märklinslingan kunde färdigställas med en provisorisk förbindelse i tågrum 1. Efter ombyggnaden kunde även en ytterligare spårslinga för tvåräls tas i drift så vintern 1997 var tre slingor körbara. Den ursprungliga passerar stationen Granhyttan vid anläggningens framkant och de båda senare passerar Leksand, med Gunnar Åströms stationsmiljö.
År 2000 var det klubbens 20-års jubileum. Det firades ganska stillsamt med en special-designad tårta som Tommy Kallberg ordnat.
Modell av Forshuvudbron, även den gjord av Gunnar Åström.
Modellen ställdes ut en tid i Vägverkets museum i Borlänge tillsammans med en byggbeskrivning och exempel på det använda materialet. Gunnar var expert på återanvändning! De flesta vinkelprofiler skars ur kanter från lock till smöraskar och de enda materialkostnader förutom färg och lim utgjorde förlorad pant för de ölburkar som klipptes upp, hamrades knottriga och limmades som stenimitation på brofundamenten!
Vy över tågrum 2 våren 2000.
Ytterligare justering av spårplanen
2001 började en kritisk granskning av trafikidé och spårplan att göras. Vissa entusiasters önskan om en dubbelspårig paradsträcka hade medfört att en tredje höjdnivå börjat läggas längs inre långväggen i tågrum 2. Denna ifrågasattes och en spårplan med möjlighet till mera realistisk trafik ritades av Bert Axelsson. Den innersta höga nivån kan bli kvar, men blir då en lokalstation. Leksand och framför allt ”Dölja”, den underjordiska uppställnings-bangården därunder började byggas om. Dölja får ett trafikspår och sex uppställnings-spår. Tyvärr blir de två innersta kortare än standard. Leksands spårområde görs enklare men mera trafikmässigt och stadskulissen som avsågs hindra insyn till den innersta delen av rummet tas bort.
I april 2001 avled Gunnar Åström, vår flitiga byggare och hedersmedlem i klubben efter en tids sjukdom. Under själva Dalträffen, den 28 april, ägde begravningen rum. Styrelsen plus ytterligare några medlemmar deltog, medan de övriga höll en tyst minut i lokalen.
Klubbens spårstandard
Spårstandarden har inom klubben fastställts till räls code 83 (cirka 2 mm hög) för synligt tvårälsspår. I underjordslägen används äldre code 100 räls (2.5 mm). Synliga kurvradier är minst 1000 mm och dolda minst 600 mm. Alla kurvor ska förses med gradvis övergång till rakspår (klotoid). Största stigning är 2% med övergångskurva till plant spår. Växlar bör vara så långa som praktiskt möjligt, en lagom kompromiss är nr 6 (motsvarar en vinkel på cirka 9°). I övrigt följer vi MOROP-standarden. För Märklinslingan gäller i princip samma regler, men den första slingan har lagts med Märklins egen flexräls och växlar.
Växelmotorerna är av långsamgående typ. Efter div. experiment med ylande hembyggen valdes amerikanska Tortoise. Ställverk byggs så nära Banverkets standard för signalsystem och säkring av tågvägar vi kan komma. Till Granhyttan station finns äkta bangårdstryckknapps-lådor för lokal omläggning av växlarna. All körströmsmatning görs så att ett separat avsnitt läggs in i änden på varje bangårds- och uppställningsspår. På så vis får man möjlighet att stanna hinderfritt även om "lokförarens" sikt är skymd. Spårmatning och övrig elinstallation byggs så att både analog och digital drift är möjlig. Av digital teknik finns i början bara en startsats som möjliggjorde testkörning av digitala lok.
Märklindelen slopas
Den tveksamhet till Märklinsystemets vara eller icke vara som ju följt klubben, tog en ny vändning igen 2002. Engagemanget för Märklin hade varit extremt lågt under en tid, ingen medlem hade visat något intresse. Vid ett möte beslöts då att återigen riva upp Märklinslingan och ersätta med standard tvåräls. En del privat Märklinmateriel togs tillbaka av ägarna och övrig materiel såldes.
2002 bestämdes även att det första rummet, ”tågrum 1” skulle tas i bruk. Hittills hade det bara varit förrådsutrymme. En uppröjning av rummet gjordes och ett stort antal lass till sopanläggningen i Fågelmyra kördes. Under 2003 gick utbyggnaden av banunderlaget mycket fort. Belysningsarmaturer i taket flyttages och kulisser sattes upp. På grund av de nu rivna provisoriska spårförbindelserna fanns endast en körbar slinga i tågrum 2 under byggtiden. De innersta, korta spåren på uppställningsbangården Dölja har även tagits bort.
Svårt extern uppdrag
Vid jul 2003 åtog sig klubben ett externt uppdrag som skulle visa sig mycket mera komplicerat än vad som antagits. Vägverket har i sin utställnings- och konferens-anläggning Pylonen en modell som visar vägens utveckling under 1930- till 1960-talet. Som animering finns en spåroval med ett tåg som kör när besökare finns vid montern. Modellen är byggd av Dalarnas Museum, men var sliten och skadad p.g.a. flyttningar. Tåget har stått stilla under flera år. BMJK offererade uppsnyggning och drifttagning av banan. På grund av att skadorna var mycket större än som var synligt utifrån utvidgades arbetet med även reparation som tog mycket tid under 2004. Arbetet fortsatte med ny styrelektronik m.m. under 2005.
Spåren i rum 1 klara 2004
Till Dalträffen i april 2004 var all spårläggning klar i rum 1 (förutom en ny underjordisk uppställningsbangård Osedda ) och två långa slingor var nu körbara. Inkopplingen var provisorisk och har efterhand ersatts av permanenta kopplingar. Fortfarande dras matningsledningar till varje spåravsnitt, trots att digital styrning breder ut sig. Det ökade besväret och de tjocka kabelbuntarna motiveras av fortsatt möjlighet till analog körning och framför allt enklare felsökning. Det sistnämnda är mycket viktigt på en så stor anläggning! Elkopplingsarbetet tar därför lång tid.
Vy över tågrum 1 hösten 2004.
Ett annat viktigt, men tidsödande arbete var att montera växelmotorer och det pågick under hela 2004. Som nämnts används amerikanska Tortoise. De förmonteras med kabel och anslutningskontakt enligt klubbstandard och monteras på en plywoodbit som sedan fästs under banunderbyggnaden. Resultatet blir tystgående, lättskött och driftsäkert. Det trista ”snölandskapet” kring Granhyttan blev äntligen besått med strömaterial och färg under våren 2004. Några byggnader är även provisoriskt placerade i byn.
Ny ekonomi : satsning på svenska vagnmodeller
Som nämnts tidigare var ekonomin i klubben ett ständigt återkommande diskussionsämne. Externa uppdrag är nödvändiga för att ge klubben inkomster. Under 2004 tog vi fram en modell av skrotvagnen litt. Fas med SJ-märkning. Modellen bygger på en vagn i Klein Modellbahns tillverkning. Försäljningen gick bra och de 200 exemplaren såldes slut relativt snabbt. En andra serie av vagnen beställdes, nu med Green Cargo märkning. Den tog dock betydligt längre tid att sälja. Nu ingår framtagande av nya modeller en stående punkt på styrelsemötenas dagordning. Det gäller att hitta bra grundmodeller som kan utvecklas till så autentiska svenska vagnar som möjligt.
Nya namn på banan och i styrelsen
Vid ett planeringsmöte i januari 2005 beslöts även att driftsplatserna på banan skulle få permanenta namn. De nybyggda i tågrum 1 hade inga namn alls och namnet Leksand ansågs alltför hårt styra banans lokalisering i ”verkligheten”. Nya driftsplatsnamn blev Gunnarsbo (f.d. Leksand), Kalberget och Åströmmen. Den dolda uppställningsbangården i tågrum 1 döptes till Osedda. Granhyttan och Dolda i tågrum 2 behöll sina namn, vilket även den planerade, men då ännu inte byggda Dalfors får. Den sistnämnda tänktes som timmerlastplats, eventuellt som John Allens trafikspel Timesaver.
Från och med årsmötet 2005 valdes Karl-O Sicking att ta över ordförandeskapet i klubben. Det har bland annat inneburit ökad ordning på planeringen, vidgat intresse för digitalisering samt ökat stöd till framtagning av nya vagnmodeller till försäljning.
Vid Dalträffen 2005 kom glädjande många gäster till klubben och ärterna och punschen förtärdes till sista droppe. Tyvärr visade de många gästande fordonen och långa tågsätten att vårt spårläge inte höll den höga kvalitet som vi eftersträvat. Urspårningar inträffade på två ställen vid upprepade tillfällen. Det ena stället kunde åtgärdas direkt, trots att det låg mitt inne i vändslingan i fikarummet och var knepigt att komma åt. Det andra stället låg lättåtkomligt, men krävde ett större ingrepp.
Vy över tågrum 2 hösten 2004. Alf och Lars-Erik i bakgrunden
Vi har även gjort val av digitalsystem för klubben. Vi valde Lenz system på grund av deras enkla databussuppbyggnad. Uttag för handkontroller är nu uppsatta på ett tiotal ställen runt banan.
Vagnsproduktionen framgångsrik
Under 2005 och 2006 har flera vagnmodeller tagits fram i samarbete med Klein Modellbahn. Parallellt hade vi 4-axliga tankvagnar litt. Uah från Rax-Werke i Wien med tre olika märkningar ( Esso, Gulf och BP) i klubbens regi och 2-axliga tankvagnar litt. Q12 i fyra varianter i Leif Johanssons regi. Försäljningen har gått bra och ytterligare en 4-axlig vagn med modernare märkning för GULF har tagits fram.
2007 års vagnprojekt blev en 4-axlig timmervagn, Sns-x. Modellen blev komplicerad och priset fick sättas rätt högt, men den har ändå varit lättsåld. När detta skrivs har beställning på nya verktyg för andra timmervagnar beställts.
Under 2006 fortsatte vi på de arbeten som startades under 2005. Ordförande Kalle har gjort planering där byggkvällar och körkvällar är planlagda. Fasta evenemang som Dalträff och Luciatåg är mål då vissa arbeten på banan ska vara färdiga. Planering av bebyggelsen i våra byar Granhyttan och Kalberget är på god väg liksom planering av industrier och lastplatser. En Heljan digital containerkran har köpts in under hösten och monteras i Gunnarsbo. Bredvid denna yta skall bli ett skrotupplag som Leif lovat producera. Styrpulpeten är endast delvis inkopplad men man kan nu fjärrstyra delar av ställverket i Gunnarsbo därifrån.
Rum 1 2005. Tunneln från rum 2 till höger och Kalberget rakt fram med bron över dsp från Gunnarsbo
Frigoliten försvinner och digitaliseringen går vidare
Landskapsbygget i rum 1 går raskt fram och frigoliten får en klädsam överrock av prunkande grönska. Under höstlovet 2006 hade vi en grupp barn från Kyrkskolan på besök, och en ynglings första fråga gällde varför det är så mycket frigolit här! Detta var vårt första besök av personer utanför hobbyn, men det var garanterat inte det sista.
Under våren 2007 har provisoriska lokalpaneler monterats upp för styrning av Kalberget och Åströmmen. Då klubbens ekonomi på grund av affärsverksamheten inte är lika ansträngd som tidigare har planer på inköp av mera komplett digitalstyrning tagits upp. Ordf. Kalle har skaffat en modernare PC med en större flatskärm samt programvaran Train Controller. Detta kommer att utgöra en intressant del av styrsystemet i fortsättningen. Några frågetecken finns kvar att räta ut, främst hur analoga och digitala lok ska detekteras i signalsystemet och samtidig körning med fullständiga möjligheter för bägge systemen ska ordnas. Några prov på den nya ljussignalerna från MJ-hobbyexperten har köpts in för test. 4-skenssignaler finns ännu inte och det är nog den typ vi behöver flest av. Tester med digital växelstyrning pågår i Osedda. Denna blir skild från lokstyrningen för att minska risken för total utslagning av systemet vid en kortslutning någonstans.
Nu var det 2007
Dalträffen våren 2007 blev lyckad, men inte lika välbesökt som 2006. Flera mycket fina modeller gästade vår bana och deras ägare lät sig väl smaka av ärtorna och punschen.
Landskapsbygget har avancerat och den snövita frigoliten är i stort sett borta. När underlaget nu börjar bli färdigt ska arbetet med byggnader och detaljer ta vid. Under hösten har förbindelsen från Osedda i rum 1 till Gunnarsbo i rum 2 byggts upp. På grund av det trånga utrymmet mellan väggen och tidigare spår blev det en svår utmaning för Lars-Erik Berntdsson att planera och genomföra snickeriarbetena. Spåret skulle vara trafikerbart till Luciatåget, men det hann vi inte riktigt med. Under tiden har dock hela understa vändslingan med Vikhylla mötesspår byggts om och sektionerats. Komplettering av spårmatningar och montering av växeldrivlogik har tagit mycket tid för elektrikerna.
En bana av den här storleken blir aldrig "färdig". Landskap och detaljering kan föras hur långt som helst. Klubben disponenar ett par enklare utställningsbanor som används både som PR och för att ge inkomster till klubben. Både klubbanan och de mindre banorna kompletteras ständigt. Arbetsuppgifter för nya och gamla medlemmar saknas aldrig!
Vad hände under 2008 ?
Året började med att vi väntade intensivt på våra nya timmervagnar - Ofotenbanens Sgnss. Vi hade blivit lovade dem från tillverkaren omkring mars månad men det dröjde ända till början på sommaren innan vi fick dem. Ett intensivt annonserings. och försäljningsarbete tog vid men vi kom aldrig till avtal men någon norsk försäljningskanal. Men det började fint och vi sålde bra via internet och på marknader. Det norska intresset dröjde innan det tog fart genom bl a försäljning på Norsk MJ:s marknad i Horten under hösten. Till årets slut finns bara ett måttligt antal kvar så man kan nog ändå kalla det succéartat.
Vårt främsta försäljningsobjekt under 2008 - Ofotenbanens Sgnss
Det blev förändringar i styrelsen genom att Sicking avgick som ordförande och blev "försäljningsdirektör". Ny vid rodret blev Mats Gudmundsson och även Johannes Lind kom in i styrelsen. Årets Dalträff ställdes tyvärr in men var tänkt att bli av under hösten istället. Så blev det nu inte men det vi inte missar är årets Luciatåg ! Vi töffar då runt banan med tända ljus och innerbelysta vagnar i mörkret. Plus glögg, lussekatter. pepparkakor och kaffe förståss !
Banarbetet fortskrider med makadamisering, landskapsbygge och elektrisk kopplingsarbte. Lars-Erik har gjort ett trevligt litet koloniområde med barnlekpark i en vinkel mellan spåren. Johannes börjar bli specialist på tunnelmynningar och landskapet i rum 1 börjar få sin slutliga form. Digitaliseringen har fortsatt och nu sköter vi växlarna på ungefär halva banan med hjälp av dator från styrcentralen. Men mycket återstår. Under hösten invigde vi kompletteringen mellan stn Osedda och Vikhylla/Gunnarsbo och nu är banan så komplicerad att tågklareraren har uppenbara svårigheter att veta var tågen befinner sig och i vilken riktning man kör. Vi behöver mer körträning och ta på oss mer kördisciplin. Här borde Mats Lundström kunna göra en insats, han sjunger ju i kör förrutom när han bygger bana och kör tåg !
Kraftmatningen till körströmmen har förstärkts och vårt Lenz-system har fungerat ovanligt bra umder hösten, peppar, peppar ! Men det som börjar kännas angeläget är inkopplingen av tågdetekteringssystemet och att börja sätta ut signalerna. Nu krävs det röstresurser för att ge direktiven och återföringen av information till centralen över vad som händer på banan. Men roligt har det blivit att kunna köra ordentligt över hela banan !
Det betyder att det som skrevs förra året om behov av fortsatt arbete i mångt och mycket naturligtvis kvarstår, nämligen :
Fortsatt elkopplingsarbete, spårmatningar, signalsystem samt belysning i hus etc.
Landskapsbygge detaljering och byggnader, särskilt i Kalberget och Granhyttan.
Fortsatt inkoppling av digital styrning
Planering och införande av telekommunikation mellan ställverk och driftsplatser.
Förebild Bergslagsmiljö under 1970-talet
Nollplan 1 meter över golv
Analog 12 VDC tvåräls
Digital Lenz system
Spår Tillig code 83 i synligt läge Roco code 83 (delvis) i dolt läge
Roco code 100 (mestadels) i dolt läge
Spårlängd Cirka 170 m linje varav 25 m dubbelspår
Cirka xx m tågspår bangård
Cirka yy m sidospår bangård
Körsträcka linjelängd motsvarande cirka 15 km i fullskala
Växlar Tillig 58 st Roco 22st
Växelmotorer Tortoise
Kurvradie Min 1000 mm i synligt Min 600 mm i dolt läge
Övergångskurva från rakspår ( klotoid ? )
Stigning Max 20 promille på rakspår, 15 promille i kurva
Vertikalkurvradie??
Övriga mått enligt MOROP normer NEM 102, 103, 105, 111, 112, 113, 114, 120, 122, 201, 202.
Spårledning på alla tågspår, detekterar lok och vagnar med belysning eller hjul preparerade med ledande färg
Signalsystem förbereds för installation av tågvägsförregling
Banans status 2007/2008